Sommarens matresa
Tack vare min föräldrar som intresserat sig för vin, fick jag åka på en resa med Merlot Resor. De erbjuder cykelresor med lyxen att bagaget åker med bil medan du cyklar runt till vingårdar, barer och härligt matställen, våran tur på nio dagar gick från distriktet Cognac till Bordeaux.
Det ligger en stämningsfull känsla över staden Cognac som är en liten stad med gamla byggnader, såsom många andra städer i Frankrike. Själva cognacdistriktet är däremot betydligt större och uppdelat i sex mindre regioner beroende på hur jordmånen är. Uppdelningen är gjord på grund av att en finsmakare upptänkte en smakskillnad i cognacen beroende av jordmånen.
Vi var även och hälsade på en liten cognacsbonde vars företag, Maison Chollet, fortfarande är familjeägt och sen även Martell (för att gå in vidare på Martells hemsida så behöver man ta ett annat land än Sverige). En viktig del av produktionen av cognac förstod man var att en cognac bildas efter att man blandat sina eau de vie. Eau de vie är produkten som man får när man destillerar det jästa vinet som har ca 8 alkoholprocent. Destilleringen sker två gånger i kopparpannor. Man vill inte ha för hög alkoholhalt innan destilleringen utan det man fokuserar på är att få ut så mycket druvmust som möjligt från sin odling eftersom så mycket försvinner vid destilleringen. Eftersom cogcnac är ett skyddat namn så finns det många uppsatta regler som måste följas under hela produktionen, såsom hur många vinrankor per hektar du får ha, att du måste destillera i kopparpannor, mellan vilka datum och hur länge du får destillera m.m. En del regler har med tradition att göra och andra, såsom datumet för sista destillering, har mycket med kvalitén att göra. Det blir nämligen varmare runt den tiden slutdatumet är och vinet håller sig inte lika bara längre. Det händer därför också att man slutar destillera tidigare vissa år.
Destillatet som sedan läggs på tunnor är eau de vie. Av lagrat eau de vie blandas sedan cognac. Eau de vie säljs även som det är. Dels görs också något som kallas Pineau. Det är ett starkvin som jag varmt rekommenderar. Det är eau de vie som blandats med druvmust och passar utmärkt som aperitif eller dessertvin.
Cognacen som säljs är inte årsmärkt eftersom det är eau de vie från flera olika fat vars eau de vie är olika gamla och man sätter betäckningen hur gammal cognac är efter det eau de vie som är yngst. De vanligaste betäckningarna är VS (där den eau de vie som är yngst ska ha lagrats minst 2,5 år), VSOP (minst 4,5 års lagringstid) och XO (6-7 års lagringstid). På t.ex. Martell så blandar man ibland över hundra eau de vie för att få fram en cognac.
En viktig del för lagringen är ektunnorna, vilket vi fick se produktionen av på Anjemis, som är ett litet företag med bara sju anställda. Där gjorde de tunnorna till största del förhand, men man kan även göra det maskinellt. Jag själv hade aldrig trott att det skulle vara så läckert att vara på ett tunnbinderi, men man kände verkligen att det var ett hantverksyrke med känsla.
Vi möttes först av ljudet av slag från arbetet i lokalen och vi såg höga pallar av staplat ekträ i rader utanför. Träet hade blivit helt svart på många håll och det träet hade fått stå ute i ett par år. Det svarta är ”dåliga” ämnen som tränger ut ur träet, det slipas bort och sen gör man plankan i den längd man vill ha och formar den lite så plankorna ska gå att forma till en tunna. Efter man lyckats placera in alla plankor som ska vara till en tunna i en metallring slår man ner ett metallband under metallringen för att trycka ihop plankorna. Sen så tar man eld och vatten till hjälp för att forma den undre delen. Man placerar tunnan över, runtom en eld och virar en metallina runt nederkanten som inte är formad. Tack vare att man spolar vatten invändigt på tunnan mjuknar träet mer i värmen och efter ca tio minuter är träet mjukt så man kan spänna linan så plankorna pressas ihop. Under hela tiden måste man med jämna mellanrum jämna till plankorna med hammare så det inte blir några luftskåror. Ytterligare metallband sätts också runt tunnan för att den ska behålla sin form. Efter man lyckats pressa ihop så tunnan fått sin form, låter man tunnan stå ytterligare en tid runt elden, det är då tunnan får sin rostning. Beroende på vad tunnan ska har för användningsområde rostas den olika länge. Efter det är det ”bara” att karva ut kanten till locken och göra hålet till tunnan.
Även typiska franska rätter blev det tid för på cykelresan, dels på våra luncher. Vi hade oftast picknickluncher och då serverades franska ostar, självklart ankmousse (var som en krämigare pastej på anka), men även andra pastejer åt vi och, inte att glömma, bagetterna! På en lunch hos den lilla cognacsbonden så åt vi en femrätters lunch där det bland annat serverads sniglar. Själv tycker jag sniglar är riktigt gott speciellt tillsammans med smöret som läggs i skalöppningen och det sista av smöret kan man doppa gott bröd i.
Under turen till Bordeaux fick vi se fina vyer och det blev en del besök på barer vi åkte förbi. Väl framme efter tuffa 25 mil väntade en trevlig stad med ofantligt mycket vinbutiker, matstråk en liten bit bort från den långa shoppinggatan och mysiga matmarknader vilket jag saknar hemma. Jag tycker inte Söder- och Hötorgshallarna motsvarar de franska matmarknaderna även om de är bra.
Det sista besöket vi gjorde var på en mindre vingård i St Emilion på Chateau-haut lavallade, dock är sidan på franska. Där tog en så entusiastisk äldre vinbonde emot oss och berättade gladeligen om deras odling, vinproduktion och ville visa och berätta främst om vinrankorna. Om man frågade något fick man inte en kort förklaring utan han kunde gärna spinna vidare. Man märkte verkligen att vin var hans liv och man blev bara glad när man såg och hörde honom prata. Där provsmakade vi några olika årgångar, de var inte helt mogna och kändes som att om de fick ligga och lagras ett tag till så skulle de vara jättefina. Det vi alla nog fastnade för var vinet från 2002 som blev ett bra vinår. Vinbonden sa även att druvorna var riktigt fina och smakrika i år, så om allt blir bra under produktionen så är 2010 års viner från St Emilion nog något att se framemot. Kan ju erkänna att våra väskor var lite väl tunga på väg hem…
